Classic_Orchid_and_Classic_Jago

Dagens spelmelodi: Killer Instinct (Arkad) – The Instinct (1994)

Jag kom precis tänka på att den gångna veckan varit väldigt fokuserad på Super Nintendo och årtalen 1994 och 1995. Det var inte riktigt min mening då jag försöker blanda genrer, årtal och plattformar. Super Metroid-inlägget var t.ex. ett väldigt spontant sista minuten-byte jag gjorde p.g.a. spelets födelsedag. Samtidigt kan jag inte tänka mig att någon här har något emot att jag spelar musik från fantastiska spel som Super Metroid, Super Mario, Chrono Trigger och dagens stycke som kommer från den Rare-utvecklade fightingtiteln Killer Instinct.

Spelet gjorde sin debut i arkadhallar med Midway och Nintendo som utgivare och distributörer. Spelet var tänkt som ett flaggskepp för att demonstrera vad Nintendo 64:ans (Då kallad Ultra 64) kapacitet var kapabel till. Det var trots allt ett tekniskt och visuellt imponerande spel för sin tid. I själva verket innehöll kabinettet unik patentskyddad teknik specifikt för arkadspelet istället för Silicon Graphics-datorer som låg som fundament för Nintendos 64-bitskonsol.

Året därpå släpptes spelet på Super Nintendo men blev så klart radikalt reducerat rent tekniskt. Rare tillämpade samma förrenderingsteknik (ACM) de skapade i samband med Donkey Kong Country. Spelet packades in i ett exklusiv becksvart kassett och med spelet medföljde även en CD-skiva som innehöll spelets soundtrack döpt Killer Cuts.

Det finns en hel del lustig musik så som The Way You Move  och B. Orchids tema K.I. Feeling på Killer Cuts och därmed i spelet som tydligt daterar spelet till sitt 90-talsursprung. Den har sin charm (och smått obekväma partier) men i dag vill jag koncentrera mig på The Instinct, även känt som Killer Instincts huvudtema, ett rockigt stycke med syntinfluenser komponerat av de två brittiska Rare-kompositörerna Robin Beanland och Graeme Norgate.

Killer_Instinct_-_Fulgore_Headshot

Det börjar stillsamt innan basen börjar riva av riff i bakgrunden och en trummaskin sparkar igång. Huvudslingan sköts sen av en ensam elgitarr. Det går även att höra bekanta SNES-tongångar i fanfarlätet. Det är en ganska ikoniskt låt som fastnat hos dom som spelade Killer Instinct när det begav sig och lyssnade igenom soundtracket.

Det finns dock ett extra skäl att jag ville kika på den här melodin i dag, nämligen uppföljaren som släpptes på Xbox One som innehåller en lite tyngre nytolkning av temat. De två versionerna är i grund och botten ganska lika men skiljer sig på några punkter och jag gillar vad Double Helix gjort med 2013-utgåvan av The Instinct. Man har lyft fram mer av de ljud som höll sig i bakgrunden i originalet och därmed gett temat en mer fyllig och kryddig ljudmatta.

Introduktionen är superfin, lugn och härstammar från originalkompositionen. Fast det jag uppskattar mest är att bakgrundsljuden som samtidigt bidrar till intrycket av hur en vildsint frustande best väntar på att bli utsläppt från sin bur. För när melodin väl klämmer till gör den det med besked, med stötar och jabbar som slutar i en redig käftsmäll.

Killer instinct på Xbox One har den här fantastiska känslan för tyngd och kollision och det tycker jag musiken fångat perfekt. Det ligger ett tydligare industriellt ljud över stycket. Metalllätet i bakgrunden som låter som en hammare mot ett städ skapar ytterligare en dimension. Riffen på gitarren är hårdare och mer gälla, trumslagen mer aggressiva. Ljudet har ett raspigt och delvis skorrigt filter till som bidrar till skitigheten. Fundamentalt handlar det om nyanser men nyanser kan i bland göra all skillnad. Jag har i alla fall svårt att inte headbanga till den här låten.

Killer Cuts-musiken från Killer Instinct.

Den upppiffade och tyngre 2013-tolkningen av Double Helix

Bidra till Dagens spelmelodi

Har du själv en version av den här låten som du vill dela med dig av? Skriv i kommentarerna eller tagga #joystick6 på Facebook och Twitter.

Vill du bidra till Dagens spelmelodi? Då är det bara att skriva och länka till din favoritmusik på sociala medier och tagga #joystick6

Alexander

Alexander Cederholm har ägnat 13 år åt att skriva och tycka till om spel, industrin och kulturen omkring. Inget får Alex mer pepp än givande spelkonversation eller när han finner en artikel med nya unika infallsvinklar. På Joystick-bloggen blir kommer han nu skriva om spelmusik och Joystick-konserten för hela slanten.